loveyourhellcat

Ok, VAD är det som är så svårt med att logga in här och skriveliskriva en rad eller sju? Jag tycker ju OM att skriva av mej om dittan eller dattan men det blir liksom inte av! Det kanske har blivit lite av min grej att typ.....suga på att blogga.

Kunde inte somna om efter att Hawks lämnat sängen helt kall och skrynklig för att jobba. Gjorde ett försök eller två men gav upp och drog på mej en av hans myströjor, satte på Nyhetsmorgon och knäppte på datorn...
Jag fyllde 24 i måndags. Nästa gång blir jag 25.
25.
Kalla mig larvig men jag tror jag håller på att få en smärre ålderskris. Och egentligen är faktiskt inte det så konstigt! Jag hade t.ex. danslektion med ungdomar för ett tag sen. De var 13-14 år allihop. Alltså 10 år yngre än jag.
Barn som pratar och ska snart lära sig läsa och gullar runt är 20 år yngre än jag.
När min pappa var i min ålder flyttade han till Sverige, och mamma hade redan fått sin första unge.
Inget särskilt med dom här tankarna kanske, men saken är att jag aldrig kunnat tänka dom förut, för jag har varit för ung för det. Så det är ju egentligen först nu saker hände för 10 år sen.
Jag vill inte låta som om livet är slut och jag snart ska gå i pension, jag är som sagt bara väldigt ovan vid de här nya tankarna och vet inte riktigt hur jag ska hantera dom ännu.
Pratade med pappa i telefon på min födelsedag, innan dess hade vi inte hörts på ungefär ett halvår. Han har fått åldersdiabetes.
Förstår ni vad jag menar?

Under tiden som jag jobbade på mitt förra jobb kom jag underfund med ett och annat jag faktiskt MÅSTE ändra på och växa ifrån när det gäller min personlighet. Det är skitjobbigt att erkänna att vissa saker med en själv helt enkelt inte funkar, det är ännu svårare att ändra på detta väl invanda beteende. Men vet ni jag lyckades! Det är MYCKET bättre idag och det känns ganska ok.. fast ändå jobbigt..eller ja...äh. Jag är iaf på god väg att vänja mig vid mitt lite förändrade jag. Det är helvete till envis jag kan vara dock.

Jag tror det där med kärlek blir mycket svårare ju äldre man blir också. Fast fan så mycket mer givande och äkta.. Det handlar så otroligt mycket om uppoffringar, kompromisser, förändringar, anpassning...
Fast det blir så självklart när man träffar nån som är värd varenda ansträngning och förändring och allt annat ovan nämnt.
Ur askan av varje kamp föds bara mer kärlek och självklarhet, och jag är så tacksam för de känslorna till dig, och inte minst för att de är besvarade.
Ibland glömmer jag hur lyckligt lottad jag är, att jag egentligen har allt jag behöver som så många verkligen inte har.
Tur att du finns där för att påminna mig..
Tack för att du aldrig nånsin släpper taget älskling, och glöm fan inte att jag håller precis lika hårt i dig.

Och det gäller egentligen alla som känner mig lite mer på djupet. Ni får aldrig nånsin tro att jag inte uppskattar att ni finns i mitt liv. Jag är medveten om att jag är svår och konstig och kräver mycket, bara så ni vet. Så tack för att ni ändå finner nått som gör att ni finns där.

Mamma - du är min stora hjältinna i livet.
Håkan - min kämpe, min största lycka i livet.

Summa kardemumma; Jag är kass på att blogga, uppe med tuppen, duktig, förändrad, kär, tacksam....och lite äldre.

1999 vs. 2009... HAHAHAHAHAHA.